the final cobain verdens gang coffee table scoop vm i kulturklyschor demonstrera dig vackra vägar han är där uppe bullybompa var har han varit? a new angle on Stig puff i dungen in your pocket? vi klämmer på dennis-paketet varför är de så allvarliga? förstasidan




the Asshole Camper anthem, by DJ Speed-O




Det går inte att säga när det skedde. Det måste ha varit någon gång när vi var upptagna med att spela Atari 2600 i våra retrochica plyschoveraller, när vi lyssnade på Moldy Peaches med sneda leenden eller spelade minigolf i Kristineberg i fullödiga golfoutfits. Någon gång under denna tid, när vi riktade vår uppmärksamhet inåt lite för lång tid, förändrades något. Vi missade förändringen bortom alla ironiska lekar och spel. Och när vi tittade upp igen hade en hel generation esbatifierats. Bortblåst var självdistansen, humorn och reflexionen. Kvar fanns bara allvaret. Och det var ett sådant förlamande och dogmatiskt allvar. Ett allvar på gränsen till autism.

Om utveckling sker i vågor så var nittiotalets stora våg ironin. Eller egentligen var det tiden för den distanserade referensrikedomen, en inställning som sammanblandades med ironi. Som i varje våg fanns negativa och positiva effekter av den ironiska inställningen. Under ironins heydays fanns det ett Killing-gäng för varje Estrad med Peter Siepen. Det fanns en elak mobbare med överlägset Jakobsbergssnedflin för varje sorglöst gladironisk Erik Haag. Det fanns ett asdumt Moldy Peaches på varje genialt bob hund.

Men det var bara den negativa och elaka falangen som sågs, hördes och kommenterades. Ironin kom mer och mer att ses som en omskrivning för sarkasmer och nedlåtande egocentrism. Den sunt skeptiska värderelativismen och den nyfikna eklekticismen glömdes bort. Och det viktigaste av allt: Alla glömde humorn som låg i kärnan. Ironin blev synonym med Spermaharen-mobbning: Urban, navelskådande, överlägsen, räddhågsen och skitnödig. Det är inte så konstigt att en sådan tidsanda fick sin antites. Och resultatet blev dagens våg av autistiskt allvar.

Fem musikaliska autism-förebilder

* Dennis Lynchén. All dogmatisk chomskyfierings moder. Är för det svenska musiklivet vad Mel Gibson var för amerikansk film i Conspiracy: boring.

* Timbuktu. Skånsk rap med politisk framtoning med ett djup som får Rebell-robban att framstå som Hegel. Klassiska proggtexter på nödrim och diftonger är inte alltid en bra kombination.

* Free Loan Investments. Glädjelöst tuggummitrall med spruckna röster i reklamsnygga kommi-outfits. Kom sjua i Brännkyrka Gymnasiums talangjakt 2000, efter att ha mutat fritidsledaren Bengt med en palestinasjal. Har gjort hatet och revolutionsromantiken till en livsstilsassesoar. Representativ textrad: Fuck you, we don’t need you. Let’s bomb the Bourgeoisie.

* The Embassy. Deadpan från Göteborg i geggig syntpopsmet. Fräscht som Living next door to Alice-allsång på afterskin.

* Franke. JätteAllvarligaUngaMän. Låt mig räkna hur uttråkad jag är. Ettusen. Tvåtusen. Tre…


Fyra kulturella autism-förebilder
Lukas Moodysson. Sperma-poeten som blev Jan Myrdal över en natt. Men med fetare bankkonto och kredd hos Grön ungdom. Besynnerlig hybrid av arrogans, Ghost World, trots och patos. Borde aldrig tagit av sig kaninöronen.

Mikael Löfgren. DN-journalist med apologetism på agendan. Kännetecknas av sin empati med ungdomar som tycker om att förstöra små och medelstora saker (vem gör inte det!) och flygplanskapare som tycker om att förstöra större saker. Visar mindre empati med människor som haft oturen att födas i USA.

Karolina Ramkvist. Känd för att skriva krönikor om hur mycket bättre allt är på Jamaica och om hur hon vill våldta män. Vill vara en stänk slidsekret i din vichysoisse och tar sig själv på stort allvar. Det gör vi också. Promiss.

Roy Andersson: Irrade sig bort från sin sensibla bakgrund till kylig kommersialism (i reklamfilmerna) och än kyligare samtidskritik. Glöm autismen i Sånger från andra våningen och se om En kärlekshistoria istället, en av Sveriges bästa filmer någonsin.

Allt blev svart-vitt. När en nittonåring 1990 tog på sig slitna t-shirts med kitschnostalgiskt kommersiellt tryck och en anarkistbadge tar dagens nittonåring på sig palestinasjalen och en vit overall. Allt blev dogmatiskt. Där straightedgarna tidigare samsades med Östra real-kids och teaterapor från Bredäng sitter idag samkörda åsiktskanoner med gemensam partibok och smak. Allt blev enkelspårigt. Från färsprakande goths på NK:s parfymavdelning och överklasstjejer på Indian Star gick allt tillbaka till gamla nischer igen. Allt blev homogent. Allt blev allvarligt. Och allt blev tråkigt.

Den tydligaste samtidsmarkören är idag det oreserverade allvaret. Det autistiska allvaret. Att stolt förkunna att man Står För Något, att aldrig vika en tum från den utgångspunkten och aldrig skämta det. Vi ser allvarets tunnelseende hos tidningskrönikörer, i musiken och filmen. Dagens allvarsautistiska tidsanda återvänder till ett sextioåtta-ideal men om möjligt med än mer dogmatiska inställningar än våra föräldrar.

Ofta är det idealistiskt präglat. Idealism kan vara bra. Det kan vara en kreativitetens katalysator. Men det kan också förvandla människor till lobotomerade frasmakare. Diffusa hänvisningar till ”global rättvisa”, ”socialism” och ”förtryck” spottas idag ut i den populärpolitiska debatten snabbare än Puff Diddy hinner slå mynt av en död kompis och antas kunna legitimera allt från gatsten till köpbojkotter. Så mycket till samtal förekommer inte. Bara en vägg av tyst allvar.



Det vore fel att säga att den allvarliga generationen bara utgörs av unga vänsteraktivister. Minst lika gravallvarliga och på andra änden av det politiska spektrumet är bratsen som allt aggressivare beställer in spritbord på Kharma och allt tröttsammare jämför sina klockor och föräldrarnas årsinkomster i Expressen. Gudarna ska veta att det inte ett skämt att vara född rik. För att inte tala om hiphopkidsen i förorten som utan att någonsin dra på munnen envisas med att låtsas som om de bor i South Central. När drog senast Ison & Fille en självironisk parallell till Jena & Drutten eller Ken till Socker-Conny? Aldrig, that’s when. Och rockkidsen kramar om Mando Diaos megalomaniska och inkrökta självöverskattning. Utan att lyfta blicken.

Det samma gäller på alla håll. Inte tillstymmelse till självdistans så långt vi kan se. Bara allvarsautister vaggandes i led. Man kan bli en slacker för mindre.

text: Mårten Schultz
foto: Cecilia Andersson


© Copyright 2003 Asshole Camper Worldwide Study Circle