the final cobain verdens gang coffee table scoop vm i kulturklyschor demonstrera dig vackra vägar han är där uppe bullybompa var har han varit? a new angle on Stig puff i dungen in your pocket? vi klämmer på dennis-paketet varför är de så allvarliga? förstasidan




the Asshole Camper anthem, by DJ Speed-O

Ända sedan tidigt sjuttiotal har ryktena florerat: Var har personen Elton John tagit vägen? Har han dött och var ligger han i så fall begraven? Lever han under hemlig identitet och är det i så fall Elton själv som ligger bakom de stora framgångar varumärket haft i över trettio års tid? Exklusivt för Asshole Campers räkning tecknar Billy Rimgard sin personliga och tillika skrämmande bild av mysteriet.
Första gången jag insåg att spåren av Elton John verkligen försvunnit var i mars 1992. Jag satt på en uteservering på en bakgata till Carrer Joan Güell i Barcelona, hade just avslutat min lunch och kom i samspråk med en semesterledig – och tillika eftermiddagsberusad – kille vid namn César. Han var runt de dryga trettio fyllda, inflyttad från andalusiska Cadiz och arbetade som formgivare vid en anspråkslös reklambyrå. En gång i världen hade även han haft drömmar om att lägga världen för sina fötter, bli trendig och åtnjuta den där speciella berömmelsen som bara just trendiga formgivare kan uppnå. Han hade flyttat till New York för att praktisera hos den legendariske illustratören Alan Aldridge. Som en dröm, kanske många tror, men efter det César kom att berätta krävdes ingen större fantasi för att förstå varför han idag arbetade med reklambroschyrer för spanska synskadades riksförbunds stora lotteri.
Ett ögonvittne, “Robert Stephenson, N.Y”, som påstår sig besitta encyklopediska kunskaper om artisten ”Elton John” skriver på Internet ur sin dagbok från 1974:

"20/10/74: Elton John plays two sets on the first of three nights at Los Angeles's Troubadour to raise money for UCLA's Jules Stein Eye Institute. The benefit show raises over $150,000 for the clinic, named for the licensed ophthalmologist who runs it (and who, not coincidentally, is head of MCA, John's label). His return to the Troubadour carries special weight for Elton: Five years ago to the day, he began a week-long stint there that helped establish his superstar status in America."
César hade med hjärta och själ kastat sig in i arbetet hos Aldridge, men efter en enda ödesdiger middag en kväll mot slutet av den första omtumlande veckan slogs hans hela värld i spillror. César hade nämnt att ett av de verk han mest beundrade i Aldridges portfölj var omslagsteckningen på Elton Johns Captain Fantastic & The Brown Dirty Cowboy från 1975 och Alan hade genast fått något försvinnande i blicken. Det var något som var fel med det albumet, menade han, eftersom Elton själv aldrig var delaktig i produktionen. Vilket den då unge illustratören fann högst märkligt, eftersom Elton var en konstmedveten herre som inte borde vara den som struntade i sina omslag. I stället hade Alan arbetat med en skotte vars namn han med åren glömt bort, men som han ändå tydligt mindes eftersom han hade haft titeln ”blomsterarrangör” på sitt visitkort. Rykten florerade också, redan då, att Elton varken spelade eller sjöng på plattan, liksom att han inte skulle ha skrivit låtarna, men misstankarna viftades bort av de ansvariga, med en axelryckning. Världen hade inte blivit sig lik sedan dess, menade Alan.
Rapporter om stora sammankomster där Elton John dyrkas kommer in fortlöpande under åren 1974-76. En “Liza Miller, Baltimore, MA.” skriver i Rolling Stone, november 1974:

"Elton John played two fantastic concerts, both soldout, at Dodger Stadium. Decked out in a Dodgers uniform, John is the first ever to perform in the Stadium since the Beatles in 1966."

Samtidigt klättrar skivor utgivna under namnet Elton John på listorna.” Elton Johns” album “Captain Fantastic and the Brown Dirt Cowboy” är den sjätte Elton John-skivan att ligga på skivförsäljningslistans förstaplats i juli, 1975. Tidningarna placerar ”Elton John” i åtskilliga amerikanska städer mellan december 1974 och juli 1976. I augusti 1975 finns det förhållandevis samstämmiga rapporter om kontakter med ”Elton John” i Las Vages, Reno, Phoenix, Flagstaff och Oklahoma City. I National Enquirer publiceras suddiga foton på ”Ikonen Elton” som sägs vara tagna på anrika casinot CalNeva, öster om Lake Tahoe.
Denna ögonblickets inblick i ett skeende större än alla perspektiv César bar med sig från citronodlingarna i Andalusien hade för all framtid förändrat honom. Elton John, borta? Försvunnen? Allt tydde på det. César hade några dagar därpå avslutat sin anställning för att söka ta reda ut ett och annat han behövde ha svar på innan han kunde fortsätta. Hans sökande tog honom ut på ett årslångt äventyr. Han pratade med gamla Yes-roddare, han upptäckte en grotta i New Jersey med Blind Faiths försvunna mastertaper, han avslöjade att anledningen till Rolling Stones eviga turnerande är att de en gång sålde sin själ till Roger Waters, han fann tidigare okända Genesis-medlemmar på härbärgen i Philadelphia... Han redde helt enkelt ut många av de frågetecken som rocken förtvivlat brottats med sedan en heliumfylld gris sågs svävande över London. Men ingenstans fanns det några svar om Elton John. Goodbye Yellow Brick Road var verkligen det sista spåret av honom i livet. Med en tappad tro på sanningen flyttade César tillbaka till Spanien där han nu levde ett liv på tomgång, svärtad av misstro och tvivel.
I slutet på 1979 förekommer flera rykten om att ”Elton John” synts på olika ställen i Europa. Från ryska Elton John-sajten Eltonski Jonnski: In May 1979, Elton John becomes the first Western solo pop performer to tour the USSR. Det finns även uppgifter om att en artist som kallade sig Elton John spelade i Israel i januari samma år. 1980 skriver svenska tidningar att en ”Elton John” framträtt i Warszawa och Krakow inför stora skaror. Polska myndigheter förnekar detta även idag.
Jag funderade länge innan jag somnade den kvällen. Dagen därpå ringde jag hem till Sverige och Eltons skivbolag. Jag mindes ju en releaselista där bland annat en dubbel-cd med hans Greatest Hits samt en live-DVD inspelad just i Barcelona fanns aviserade. De bekräftade släppen varpå jag frågade om det fanns någon substans i ryktet om att han verkligen inte setts sedan inspelningarna av Goodbye Yellow Brick Road. Bolagskvinnan fräste något otrevligt till svar och jag kunde ha lämnat det där. Eller, rättare sagt, jag BORDE ha lämnat det där.
En månad senare satt jag i ett hyrt rum i Hampstead och försökte i rollen som sponsor få kontakt med de styrande i Watford Football Club. För även om det går att göra falska framträdanden i rollen som arenarockare är det desto svårare att vara verksam i styrelserum om man faktiskt är försvunnen. Inte oväntat gick jag bet. Heller inte oväntat visade det sig att den person som föddes som Reginald Kenneth Dwight i Middlesex den 25 mars 1947 – samme man publiken lärde känna som Elton John - någon gång i slutet av sjuttiotalet fick parantesen ”(vistelseort okänd)” invid sitt namn i det engelska personregistret. Jag tänkte på César. Och jag tänkte på den svarta minibuss som senare på kvällen parkerade utanför lägenheten. Jag hade trampat i ett getingbo.
I augusti 1992 påstår sig återigen hundratals ögonvittnen ha sett Elton John vid en konsert på Dodger Stadium. New York Post skriver: "Elton returns to Dodger Stadium for 2 soldout appearances with Eric Clapton and it is the first appearance at the ballpark since 1975."

Inga ovedersägliga bildbevis har heller här kunnat presenteras. Samma år slår skivförsäljningen för artisten ”Elton John” genom 100-miljonersvallen.
Mina ledtrådar var slut och jag hade Elton Johns fanclub-personal flåsande i nacken så jag vände mig till vetenskapen för råd. Enligt den kände UFO-forskaren Christopher O’Brien, som skrivit flera böcker om fenomenen i San Luis Valley, skulle det i händelse av att Alan Aldridges yrande faktiskt stämde inte vara ett unikt fall. Han berättade om Elvis och det faktum att det alls inte är ovanligt att musiker som når framgångens absoluta topp ofta finner det för bäst att förlora sig – antingen rent fysiskt eller i drogernas dimmor.
I en av Disney-koncernens populära tecknade långfilmer, Lejonkungen från 1974, tillskrivs ett av spåren på soundtracket artisten ”Elton John”. I Variety står att läsa “"Can You Feel The Love Tonight," from The Lion King, goes #1 on the R&R & Billboard A/C charts, making this Elton's 25th consecutive year with a Top 40 hit.” Intäkterna från försäljningen har kunnat spåras till en stor schweizisk bank, Zürich Bank, som vägrar uttala sig om vem kontoinnehavaren är under hänvisningar till banksekretessen.
Nästa anhalt var alltså Chicago. Enligt modern historieskrivning ska Elton John – eller, den person som antas vara honom – ha skrivits in på Parkside Lutheran Hospital runt 1990 för att vänja sig av från just droger. Dr Matthew Herbert bekräftade att stjärnan varit där men kunde av sekretesskäl inte gå in på närmare detaljer. Så långt allt väl, men vid min fråga om det kan ha rört sig av ett fall av karaktärsförvirring eller en dubbelgångare blev stämningen tryckt. Off the record berättade Herbert att Elton vid ett tillfälle inte ens klarat av att spela Bennie And The Jets på hemmets flygel, vilket lett till att ett antal celebra skådespelare som vid samma tidpunkt var föremål för behandling hade buat och ropat ”bluff”. Enligt hans medicinska bedömning kunde detta dock ha kunnat tillskrivas biverkningarna av Eltons avvänjning. Återigen hade jag kört fast.
I mars 1995 rapporterar flera medier om att en person som kallade sig Elton John framträdde tillsammans med kände kompositören Bernie Taupin för att skriva autografer på Tower Records, Sunset Boulevard i Los Angeles. Vissa uppgifter gör gällande duon skrev ”mer än 2000 autografer”. Ett av dessa vittnen, Erick Sporough, framträdde på underhållningskanalen E! och berättade om händelsen. När tidningen Spin senare försökte få tag på Sporough visade det sig att Sporough dött i en bilolycka redan tio år tidigare och dessutom var afroamerikan, inte vit som ”Sporough” i E!-intervjun varit.


I denna trånga passage i Trieste, Italien syntes 12 oktober 1983 en tunnhårig man med lila och rosa glasögon skynda undan turisternas kameror.


Utsikten från huset på Mont Boron ovanför Nice, Frankrike, som enligt ett flertal källor ägs av "Elton John".
Hemma i Sverige funderade jag inte mycket mer på historien. Det släpptes nya skivor som krävde min uppmärksamhet. Det arrangerades konserter med unga band som måste bevittnas. Min flickvän kom hem från en längre resa och vi hade mycket tid att ta igen. Vi hade planerat en romantisk middag på restaurang Leonardo på Sveavägen och när vi sammanfattade tiden som gått sedan vi sist sågs nämnde jag i förbifarten mysteriet med César och Elton. En förbipasserande servitör ryckte till när jag redogjorde för de frågetecken som uppkommit. På väg hem följde han med oss ut genom dörren och tog mig åt sidan. En av hans bröder arbetade som gatuförsäljare i Florens och hade i ett förvirrat brev nyligen berättat om den scen som uppstått när Sir Elton John med posse besökte en Versace-butik på gågatan där han verkade. Solen hade gått i moln och rosorna i ståndet drog bladen åt sig, som om de fruktade något. Något skulle ha varit fel, ty Elton själv kunde knappast ha sådan mörk påverkan på sin omgivning. Servitören trodde brodern var på gränsen till vansinne och rådfrågade mig om detta var ett klassiskt fall av förföljelsemani. Jag svarade artigt att jag inte visste något och rådde honom att be sin broder uppsöka terapeut. Servitören nickade menande och sade att han faktiskt serverat Sir Elton i egen hög person en gång i världen, närmare bestämt i Nice 1984. Jag log, men kände tvivlet inombords.
I november 1996 erhåller “Elton John” ett hederspris instiftat av The LA Gay & Lesbian Center vid deras 25-års jubileum på Century Plaza Hotel in Los Angeles. ”Elton John” erhåller också “the Rand Schrader Distinguished Achievement Award” för sina insatser med att “championing gay and lesbian equality and "his unending support of people living with AIDS".
Jag var fast. Jag saknar inte helt sjukdomsinsikt men samtidigt visste jag att alla indicier som presenterats för mig nyligen inte kunde vara blott tillfälligheter. Frenetiskt började jag detaljgranska konsertfoton och TV-framträdanden den förmodade superstjärnan gjort sedan han enligt Alan Aldridge försvann. Resultatet är minst sagt förvirrande. Med risk för att göra många människor besvikna har jag idag kommit fram till obestridliga fakta för att den person vars musik vi älskat och som blivit dubbad till Sir av drottningen själv inte existerar. Det finns ingenting som kan styrka hur Elton John faktiskt ser ut, än mindre hur han låter. Syftet med de överdrivna glasögonen och de storslagna arenakonserterna har varit att dölja en av de största bluffarna i rockhistorien. En halvt urdrucken romdrink i Nassau i februari 1974 är det sista konkreta spåret vi har av den verkliga Elton John. Vad som hände sedan kan vi bara spekulera i. Någon har gjort gällande att det är en missionärsson från Burundi som tagit hans plats, men detta har ivrigt försökt tystas ned av etablissemanget. Någon annan menade att samma fabrik i Düsseldorf som tillverkade Kraftwerks robotar samtidigt också fick en annan, betydligt mindre mytomspunnen och mer hemlig, order från England. Inget av detta kan bekräftas.
I början av 2003 uppgick den samlade förmögenheten i Elton Johns namn enligt uppskattningar till över tre miljarder svenska kronor. Namnet fortsätter att förekomma på skivomslag och i artiklar, senast i samband med en låt framförd av pojkbandet Blue. Åtskilliga gryniga videosnuttar har visats på MTV och VH1 med bilder som sägs föreställa Elton John, men vid närmare analys har det framkommit att det är olika personer på de olika bilderna som har iklätts vita kostymer och stora glasögon. Ett spår av Elton John-iaktagelser under de första åren av det nya millenniet placerar artisten i Thailand, Singapore, Dresden, Biarritz, Korsika, Maldiverna, Casablanca, Rabat, Ankara, Istanbul, Sofia och senast Wien. Inte sällan har artisten setts i två olika världsdelar vid samma tidpunkt av olika personer.
Jag ville upprätta detta dokument för att eftervärlden inte ska gå ovetandes när slutet nalkas för mig. Nyligen fick jag reda på att César omkom i en ouppklarad skoterolycka utanför Sitges och det där snacket om att cancern tog Alan Aldridge kan väl inte ens den mest aningslösa tro på? När du läser detta håller alla spår att sopas igen, alla ledtrådar att raderas. FBI slår till mot mailservrar och Scotland Yard har redan häktat minst fem tidigare Elton John-medarbetare utan rätt till kontakt med allmänheten i syfte att låta detta förbli en hemlighet. Människorätten är satt ur spel, FN:s konventioner har upphört att gälla. När det kommer till operationer av den här storleken är det bara nationalstater eller förmögna royaltyägare som har möjlighet att iscensätta dem, så för alla er som har tänkt se Elton spela tillsammans med en symfoniorkester i närheten kan betrakta detta som att ett varningens finger är höjt. Jag har gjort mitt. Jag tog kulan för er. Tror ni mig inte är det bara att detaljstudera texten till Rocket Man. Mörkrets krafter har infiltrerat samhället och det är inte längre med stöveltramp utan med känsliga pianomelodier vi kan identifiera det.

text: Billy Rimgard
foto: Rikard Westman


© Copyright 2003 Asshole Camper Worldwide Study Circle